onsdag 11 september 2013

På söndag åker jag till änglarnas stad

Passande nog, att döma av mitt bloggnamn, så åker jag till Kalifornien på söndag. Men det finns aldrig några fjärilar i min låda innan jag ska breda vingarna och göra något nytt.
Jag har alltid haft svårt att koppla känslomässigt till saker som ligger i framtiden. Jag kan inte bli riktigt exalterad över något stort och jag kan inte bli ruggigt orolig över något svårt. Det måste ha att göra med att mina nerver är så snurriga och spända i grunden att det blir en sorts försvarsmekanism som sätter in. Skyddar mig själv, har alltid varit bra på det. Ni kan kalla mig överlevaren.
Fast sedan en tid tillbaka har jag varit rätt trött på att överleva. Jag har liksom velat nå steget längre och kunna säga att jag är Levaren istället.
 
Saker har hänt, människor har kommit och gått, det enda som är konstant är som sagt förändringen. Alla har gått igenom sina strider och vi är alla större människor på grund av dem, om så bara för att tiden gått. Mina strider har för mestadels varit inbördes sådana och de har pågått i åratal. För drygt ett år sedan fick jag inse den hårda vägen, så som det oftast måste bli för att en ska vakna till ordentligt, att jag hade misshandlat mig själv nog då jag blev riktigt, riktigt sjuk.
Jag har planerat länge att jag ska gå igenom min historia och berätta den med rättvisa, men har väntat på att känna att den är bakom mig innan jag sträcker på mig och går in på detaljer. Jag har börjat acceptera allt som jag gått igenom, jag klandrar inte mig själv, ingen annan, och jag räknar motgångar som tillgångar fullt ut nu. Det känns som ett tecken på att jag bemästrat någon form av acceptans av det som inte går att påverka. Så pass att jag skulle vilja säga att jag är där, men idag är inte dagen med stort D som jag gör det utlägget i alla fall. Jag har inte bråttom.
 

Är för övrigt mitt uppe i Dr Douglas Graham's bok The 80/10/10 och 14 dagar in i frukterianismen. And counting! Har prövat på veganism tidigare och att hitta tillbaka till den känns klockrent.
Jag förstår att alla inte kan relatera till ett sånt här beslut, det finns så många påståenden som surrar i luften. Det gör ingenting, alla kan inte förstå en, bara respektera. Jag respekterar er alla som gör det som känns rätt. Jag kommer alltid att gå på känsla, och jag kommer alltid att applicera acceptans och respekt där förståelsen bristar. Namaste!

söndag 25 augusti 2013

The calm without the storm

Liknande aktiviteter men faller aldrig in i samma mönster. Letar mig vidare, sakta och fortfarande lite osäkert. Strävar bort mot ett bestämt men inget vidare konkret mål. Det är som om saker inte kommer ikapp mig, även om jag stannar upp och pustar.
Finns det ingenting som jagar mig längre? Är jag för kaxig nu eller är jag verkligen onåbar av både mitt nära som såväl långt gångna förflutna? Finns det ingenting som hemsöker? Jag anar inte ens några ugglor här.
Bekymmer och oro är en konstant och naturlig del av livet, men de hanteras väl när det infinner sig en sorts spegelblankhet i mitt inre hav. Böljande och lugnande blått ligger det. Havet i sitt stilla ansikte tycks alltid ligga som i väntan på en storm, men mitt hav böljar i en sorts stabil insikt. Om det blåser upp till storm nu, om vågorna går som högsta högst, då ska du inte frukta för de sköljer över dig och passerar, sluter cirkeln och  har sin gång. Där står du ändå kvar, under regnbågen..
 
"Låt ditt sinne vila i ett tillstånd av att inte veta allt".
 
Midnight melodies, Mia Taninaka
 

söndag 18 augusti 2013

Mia Taninaka

 
Har skrivit om henne förr, men jag kan inte nog uttrycka min fascination kring hennes verk. I natt kunde jag inte sova för att jag satt helt och hållet fängslad och bara stirrade på detaljerna i en rad av hennes alster. Är så trött att jag inte vet vad som är vad idag...
Vill inget hellre än att ta mig in i hennes huvud och se vart tusan den ändlösa magin kommer ifrån!!

måndag 5 augusti 2013

Jag tänker på liv

Varför benämner vi liv i singular? Går det att mäta en livslängd, eller är det bara något vi säger för att livets eviga cykler är för överväldigande att greppa?
Det finns liv i alla ting. Ting, går de alltid att ta på?
Livet flödar genom allt. Det fyller kronan i en ung björk, susar i vinden, strömmar genom våra vener, dansar i elden utan att bränna sig, skvalpar i alla världens hav. Vi andas liv, vi utsöndrar liv, vi samlar på liv, vi ser det, smakar det, hör och känner liv vare sig vi vill eller inte. Det omsluter de minsta beståndsdelarna i universum, det är beståndsdelarna, och universum.
Vi lever inte en livslängd, får inte ett endaste liv. Livet upphör inte att existera för att en kropp blir kall och grå. Livet färdas vidare genom löven, genom vinden, via våra vener, genom eld och hav. Vi är liv.
På det sättet kan ingenting någonsin dö.