onsdag 11 september 2013

På söndag åker jag till änglarnas stad

Passande nog, att döma av mitt bloggnamn, så åker jag till Kalifornien på söndag. Men det finns aldrig några fjärilar i min låda innan jag ska breda vingarna och göra något nytt.
Jag har alltid haft svårt att koppla känslomässigt till saker som ligger i framtiden. Jag kan inte bli riktigt exalterad över något stort och jag kan inte bli ruggigt orolig över något svårt. Det måste ha att göra med att mina nerver är så snurriga och spända i grunden att det blir en sorts försvarsmekanism som sätter in. Skyddar mig själv, har alltid varit bra på det. Ni kan kalla mig överlevaren.
Fast sedan en tid tillbaka har jag varit rätt trött på att överleva. Jag har liksom velat nå steget längre och kunna säga att jag är Levaren istället.
 
Saker har hänt, människor har kommit och gått, det enda som är konstant är som sagt förändringen. Alla har gått igenom sina strider och vi är alla större människor på grund av dem, om så bara för att tiden gått. Mina strider har för mestadels varit inbördes sådana och de har pågått i åratal. För drygt ett år sedan fick jag inse den hårda vägen, så som det oftast måste bli för att en ska vakna till ordentligt, att jag hade misshandlat mig själv nog då jag blev riktigt, riktigt sjuk.
Jag har planerat länge att jag ska gå igenom min historia och berätta den med rättvisa, men har väntat på att känna att den är bakom mig innan jag sträcker på mig och går in på detaljer. Jag har börjat acceptera allt som jag gått igenom, jag klandrar inte mig själv, ingen annan, och jag räknar motgångar som tillgångar fullt ut nu. Det känns som ett tecken på att jag bemästrat någon form av acceptans av det som inte går att påverka. Så pass att jag skulle vilja säga att jag är där, men idag är inte dagen med stort D som jag gör det utlägget i alla fall. Jag har inte bråttom.
 

Är för övrigt mitt uppe i Dr Douglas Graham's bok The 80/10/10 och 14 dagar in i frukterianismen. And counting! Har prövat på veganism tidigare och att hitta tillbaka till den känns klockrent.
Jag förstår att alla inte kan relatera till ett sånt här beslut, det finns så många påståenden som surrar i luften. Det gör ingenting, alla kan inte förstå en, bara respektera. Jag respekterar er alla som gör det som känns rätt. Jag kommer alltid att gå på känsla, och jag kommer alltid att applicera acceptans och respekt där förståelsen bristar. Namaste!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar