Varför benämner vi liv i singular? Går det att mäta en livslängd, eller är det bara något vi säger för att livets eviga cykler är för överväldigande att greppa?
Det finns liv i alla ting. Ting, går de alltid att ta på?
Livet flödar genom allt. Det fyller kronan i en ung björk, susar i vinden, strömmar genom våra vener, dansar i elden utan att bränna sig, skvalpar i alla världens hav. Vi andas liv, vi utsöndrar liv, vi samlar på liv, vi ser det, smakar det, hör och känner liv vare sig vi vill eller inte. Det omsluter de minsta beståndsdelarna i universum, det är beståndsdelarna, och universum.
Vi lever inte en livslängd, får inte ett endaste liv. Livet upphör inte att existera för att en kropp blir kall och grå. Livet färdas vidare genom löven, genom vinden, via våra vener, genom eld och hav. Vi är liv.
På det sättet kan ingenting någonsin dö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar