Jag läste en av mina vänners blogg idag, som jag gör ganska regelbundet. Min vän hade skrivit om sitt trasiga hjärta.
Jag tror att vi alla har mer eller mindre sargade hjärtan. Små sprickor, som i marmor, som sträcker sig över ytan och vidgas mikroskopiskt vid varje hjärtslag. Jag tror det stramar i alla som levt.
Men det stramar inte bara i min väns hjärta, det vet jag. Hjärtat har exploderat, utan förvarning, och nu ligger bitarna och flyter runt inuti bröstet. Som i ett vakuum, letandes in mot sitt center, där de ska föras ihop så småning om.
Jag har alltid undrat över det här med hjärtan som brister. När de väl går ihop, för det gör de alltid till slut, hur lång tid det än må ta, så undrar jag om de är starkare eller ömtåligare efter alltihop?
Det kan låta som om det finns ett självklart svar, men det känns inte riktigt så enkelt. För samtidigt som en är full i erfarenhet och klokhet så har där ändå pågått ett litet, litet, traumatiserande inbördeskrig.
Jag läste min väns blogg, och det gick upp för mig hur starkt påverkad jag blir av ren och skär ärlighet. När en läser något som gjort fysiskt ont att skriva, så ont att det i läsande stund känns i en själv, så överväldigas jag varje gång av hur vacker människan är. När en väl får en inblick, när det väl är på djupaste allvar, tveklöst, oavkortat, in i helskottans solklar sanning. För det går alltid att se på direkten. När jag möts av denna sällsynt rena form av sanning är det precis som att få en kula i bröstet, och att pilla in fingrarna i ingångshålet, gräva djupt, djupt in. In i djupet av mig själv, där kulan har fastnat.
Och när jag hittar dit in i mig själv så inser jag vikten av allt, och det enda som finns just då är sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar