onsdag 12 juni 2013

Brev till en främling

Hej, min vän.

Du ryggar tillbaka och undrar varför jag kallar dig så.
Är vi inte alla vänner fram till att någon haft för avsikt att såra oss?
Jag kan räkna på mina tio fingrar alla de faktorer som skiljer oss åt, men jag kan räkna på trädens löv allt som för oss samman.

Jag hoppas att vi möts en dag, men om vi inte gör det så hoppas jag att du känner av min närvaro. Att du skänker mig en tanke ibland.
Om vi möts på gatan en grå dag hoppas jag att vi kan le i samförstånd. Ett leende som säger att jag ser, vi är samma du och jag

Ibland känner jag av din närvaro och får en klump i maggropen. Det känns som om du har bestämt dig för att jag inte duger.
Det är inte bara precis just ditt fel, men det är mitt och ditt tillsammans. Det är våra förfäders, våra grannars, vår inskränkthet och vår rädslas fel. Det är sättet vi glömmer bort att den andre finns. När vi glömmer att vi andas samma luft, låter våra barn leka på samma gård och ser på samma stjärnor. Där du sår dina frön kommer mina blommor att växa, och vise versa. Snälla, glöm inte det.

Vi har redan mötts. Vi har redan pratats vid, vi har visat varandra vägen på en okänd gata och hållit upp dörren för varandra i cafeterian. Vi har givit varandra skjuts på vägen hem, vi har delat med oss av mynt vi hittat i jackfickan då vi sett varandra spela musik för våra liv på torget. Vi har delat med oss av det lilla vi har och bjudit in varandra in i våra trygga hem, för att vi vet att när du lider så lider jag.
Vi har redan möts, men ändå behandlar vi varandra som främlingar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar