Halvsitter i sängen, omgiven av tidigare blanka, nu krylliga, snirkliga, klottriga ark. Ser gamla avsnitt av Vänner på min laptop.
Ross ska hålla ett tal på en välgörenhetsgala och ledsnar på att Rachel velar så mycket om vad hon ska ha på sig. Då tycker jag bara så synd om Ross och vill att söta Rachel som ändå har världens erkänt finaste hår ska sluta bängla och bara ta på sig vad som helst. Sedan blir Rachel stött för att Ross höjer rösten så hon sätter sig i en uppenbar vara hemma-utstyrsel vid köksbordet och strejkar. Då känner jag igen mig och hatar att känna mig som en typisk tjej för en kort stund. Men så mjuknar Ross och bestämmer sig för att visa hur mycket han verkligen vill att Rachel ska följa med honom, så han är just påväg att dricka ett stort glas rent fett då Rachel stoppar honom.
Jag skrattar högt och fäller en löjlig krokodiltår samtidigt när de omfamnar varandra, och jag vet att det inte handlar om att Rachel vill se Ross dricka fett och pinas för hennes skull, det handlar om att hon för en stund blev osäker på om han skulle.
Ibland erkänner jag bara känslomonstrets existens och låter det komma ut ur sin mörka gömma långt där inne. Men det är bara ibland, och oftast bara på söndagsmorgnar då jag ligger kvar i sängen med mina vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar