Jag ser på honom hur det liksom sprätter i hans kropp för att han vill, måste, hålla om mig, hårt, och jag avundas honom, och avskyr mig själv för att det inte sprätter likadant i mig...
Det här med att vara sårbar, det är något så fantastiskt modigt, bland det modigaste som finns tycker jag. Och de flesta människor verkar inte ha svårt för det, att tappa fotfästet och förälska sig, för det är ju vad det hela handlar om? När man förälskar sig i någon så släpper man ner en hög mur av högfärd, man hissar vindbryggan av tillit och låter någon komma in i borgen där saker som är riktiga men riktigt hemliga sker.
Det brukar handla om något så simpelt som ett leende, en blick som fastnar någon sekund extra. Den där extra sekunden brukar vara avgörande, och ändra allt. Det är då folk inser att de kommer spendera framtiden med att göra allt för att få vara så nära att man känner doften av schampo och andedräkt.
Jag vill också vara nära. Riktigt jäkla supernära så att man inte längre är två, utan en enda. Som bara andas varandra och bara måste fläta ihop fingrarna och leva i nuet, med blickarna fästa i varandras djup, där inne i iris.
Det verkar så lätt.
Egentligen handlar det inte ens om kärleken, detta. Det handlar om att jag inte besitter ett uns kunskap om hur man släpper den där skyhöga muren. Jag vet knappt vad den skyddar. Vissa bygger murar runt sitt trasiga hjärta, men sist jag såg efter var mitt orört och helt. Har jag byggt ute mig själv utanför muren och mist all kontroll över vad som försiggår där inne?
Rör vid mitt hjärta då för helvete! Jag struntar i om det går sönder, hur ont det gör, kom, bara kom och ta det! Det är liksom ingen idé att skrika sig hes med tomma budskap.
Men, det verkar så lätt för andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar