Bara skriver

Alltså, jag tror att jag ska skriva mer nu. Skriva fel, skriva snett, skriva tomt, eller fullt av idéer och tankar. Bara jag skriver så tror jag att det löser sig.

Just idag så har jag bott på H's soffa i två månader, med undantag för uppehåll i si sådär tre veckor, men det är här jag tänkt mig mitt tillfälliga hem.

Det kan vara svårt för många att förstå varför jag mår så bra av att inte ha ett eget hem längre. Det har främst med hyran att göra, det underlättar så himla mycket för mina stressnivåer att inte ha fasta utgifter, men även på grund av friheten.

När ingenting är valt så är allting möjligt, och jag mår bara så himla fint av att leva så. Har alltid gjort. Jag kan inte se något som en större investering och jag behöver inte de där fasta punkterna. Inte än, för jag pratar om nu.

Nej, man måste inte välja och ta ansvar. Här måstes faktiskt ingenting. Jag sköter mitt, och jag känner mig. Du känner dig. Det är fantastiskt om du vill känna mig också, och jag dig, men det finns ingenting du kan stämpla med ett stort rött MÅSTE i mitt liv.

Jag vill massor just nu. Har egentligen alltid velat mycket, men just nu ser jag möjligheter i allting. Har tidigare haft jättelätt för att fantisera fram ett scenario, tänka igenom alla små detaljer, händelseförlopp,  och sedan bli besviken för att jag redan genomlevt något helt annat i mitt huvud.

Jag har velat jobba på detta, för besvikelse är en av de jobbigaste känslorna och den har kantrat mitt liv, men jag har aldrig riktigt vetat vart jag ska börja eller vad det grundat sig i.

Något jag alltid haft ångest över är att inte välja det absolut bästa. Beslutsångest över att gå miste om det bästa om jag väljer något som faktiskt trots allt ändå känns bra. Det bra bleknar utan att jag vet om det ens finns något bättre. Detta har alltid medfört att jag gått miste om saker för att jag väntat på något bättre.

Nu vill jag påstå att jag vet bättre. Jag har gjort fel, valt det första bästa, eller värsta med flit och jobbat på att inte längta efter eller se det som om jag gått miste om något annat. Det kan ha rört sig om hur små saker som helst men till slut, utan att jag riktigt såg när det skiftade, så har vägen blivit mindre och mindre guppig.

Den viktigaste lärdomen har varit att jag inte måste vara som någon speciell, vilket jag såklart alltid har vetat på papper, men det går inte riktigt att greppa så länge känslan styr över förståndet (vilket ju oftast är fallet). Så, om jag är ärlig och öppen med precis hur jag mår, vad jag tycker, vad jag gillar, även om det inte är det bästa enligt någon hittepå-mall i mitt huvud, så finns det ingenting kvar som framkallar den där skavande pressen. Att kontrollera allas intryck av en själv är för det första precis som att spela ett rollspel, för att inte tala om omöjligt och därav precis som att skriva på som självmordsbombare. Man vet aldrig när det blir för mycket och man bara exploderar. En tjej på jobbet sa en gång "jag är för gammal för att orka vara någon annan än mig själv". Jag har lärt mig värdet av prestationer kontra prestationer.

Är jag luddig så är det för att klockan är mycket, jag hoppar fram och tillbaka för att lägga till saker i texten, och jag egentligen fick inspiration att börja skriva hej vilt av en tjej som skriver som om hon tänker i bokstäver. Jag kanske inte riktigt är där än, men den sortens ärlighet är så himla fin. Och den lönar sig oavkortat, oavsett vilket ideal man tror att man behöver rätta sig efter.