I ungdomens år

Wow. Tänk att försöka göra en tankekarta över att vara ung. Vilken storlek på pappret skulle man behöva? En fotbollsplan, skulle det duga? En kontinent.
Nej.
I ungdomens år är allt så vackert och magiskt, för ingen försöker att förklara något särskiljt ingående. Alla bara går på de där festivalerna, de bara hånglar i leran och bara skriker ut och in på sina lungor av alla känslor som inte tagit form ännu, utan cirkulerar där inne och skapar kaos. Totalt, fullt utblåst tornado-kaos. Och ändå känns det inte som en fullvärdig förklaring.
När världen hamnar upp och ner för sjuttionde gången på en vecka och en faktiskt försöker förklara de där känslorna så blir allting bara så överväldigande. Hur stort allting är, hur liten en är och hur lite saker betyder fast de egentligen betyder allt. Alla dessa nattliga konversationer med nya människor du alltid tycks ha känt, kantrade av samma känsla av hur allting bara är så fel, men hur det stämmer överens på något vis, och hur överväldigande insikten är. Då man är där. Precis då. Tillsammans.
Kärlek.
Finns det något ord som präglat ungdomen mer? Som hållit oss i sin famn från fröstadiet, som lärt oss namnet på stjärnorna, som övergett oss på en gunga i lekparken eller skickat en lapp och sagt att det är slut.
Slut.
Det är det mest hjärt- och själskrossande beskedet, för ingenting tar någonsin slut när en är ung. Karuseller stannar aldrig, natten blir aldrig en ny dag, musiken slutar aldrig att spela. Precis som molnen aldrig slutar rulla, in och ut, så kommer tillvaron alltid att förändras, konstant rullians, men det är precis samma himmel och där under är en för evigt trygg.
Det är kaos. Hjärtekrossande, obegripligt, färgstarkt, känsloladdat, upp och nervänt, betryggande kaos.

I ungdomens år vill jag stanna.