Jag har börjat packa flyttlådorna och vika kläderna. Det är dags för ett nytt kapitel igen.
Först blev jag väldigt sentimental och lite ledsen. Varje häftstift jag drog ur väggen stack istället till någonstans inom mig. Jag ville ta med alla kläder. Klä mig i allt som är jag så att jag inte blir någon annan av misstag, av bara farten.
Jag har alltid behövt förändring. Har behövt göra mig av med allt skräp och all dramatik runtom mig, fått kraftiga feng-shuiattacker och ändrat riktning mitt i allt. Folk tror att jag flyr. Att jag lämnar allt i en enda röra för att rädda mitt eget skinn. Men vad vet vi egentligen om någon annans röra?
De får tro vad de vill, för jag är som flyttfåglarna. Jag behöver inte ta med mig mycket. Jag återvänder ständigt, njuter av tryggheten i det igenkännbara, för att det är hemma. Där allting började. Men när kylan drar in, över staden, genom själen, då breder jag mina vingar och tar mig dit värmen och spänningen finns. Att ta sig någon annanstans av ren nyfikenhet, för att man inte är skapt för kylan...
Jag är fortfarande sentimental, men jag kommer alltid tillbaka. Till Luleå, till familj, till röran,
och till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar