Planer som jag inte haft någon kontroll över, när jag snarare inte haft någon som helst kontroll eller vishet över en närmare framtid, har skjutits på ytterligare och jag finner mig stående på perrongen med dragväskan i hand, en uppgiven uppsyn pryder mitt bleka ansikte.
Jag tror att jag behöver det här mer än jag visste. Det handlar inte om att fly något sorts träligt Nu, det handlar nog om att ta sig framåt i den mån min arma kropp förmår. I den mån mitt arma hjärta kräver.
Det blev inte som det skulle. Det blev inte så just nu bara. Det blir sedan, men sedan är ett fult ord, för det ska inte bo i nuet. Sedan kommer i ett annat nu, i ett annat ljus. Jag tänker rå om hjärtat och kroppen min och göra något helt annat för stunden, för här på perrongen kan jag inte stå kvar.
Det drar kalla, ensamma vindar kring min kind och frosten biter på allt som jag inte kan skydda.
Om det inte var min tid, så tar jag den tid jag får, Nu. För det är nu jag är här. Det är nu jag behöver lite värme, från en annan sol, ett fungerande element eller från en öppen spis. Mig kvittar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar