Ibland känns det som om jag ger upp på människor. Som det är tydligt hur de slutar att bry sig om mig på samma sätt, slutar höra av sig och när man väl ses är det en hypertunn, kall vägg mellan mig och den som en gång var en del av mig.
Det känns som om jag är den som ger upp för att jag under en längre tid försökt att bara fråga lagom ofta om vi ska ses, men ändå ler jag extra brett så att det blir löjligt men synligt att jag verkligen gör en ansträngning. Det blir så fel då, för det blir mer och mer opersonligt. Ingen av oss känner igen varandra, och man sitter där på vars en kant, och garanterat tänker vi samma sak; hur man glider isär och det nog är lika bra, för olikheten som uppstått är ett faktum, och dessutom är allt så stelt och opersonligt, nästan dött, och nu har vi ju ändå vars ett liv på vars en sida av den där väggen.
Ibland tänker jag på hur det skulle vara om jag bara sa som det kändes då, hur förbannat ont det gör att sakta men säkert förlora en vän, och sakta men säkert se en del av sig själv försvinna bortåt i diset som uppstått då det som brukade vara varmt är alldeles kyligt, och ingen vet när det hände.
Det är så förvirrande, för i processen försvinner delen som satt fast i mig, som utgjorde något som gjorde mig komplett.
Nu är det svårt att säga något, även om det är en konkret smärta, för vad var det vi brukade säga till varandra så att vi båda förstod att vi var stöpta i samma form? Och vad var det för ett skämt som fick dig att skratta mest så att du såg att jag kunde bidra med någonting?
Den där delen försvinner bakom väggen och blir otydlig. Så suddig att jag glömmer varför jag saknar den. Men ibland så känner jag efter på stället där du satt fast i mig och jag får en brutal och fysiskt smärtsam ilning genom själen som säger att det var något värdefullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar