Treasures

När jag var liten bodde vi utanför en stad, i en by, i ett hus, på en gata med väldigt många andra barn. Vi lekte nästan jämnt allihopa, men ibland gick jag och min lillebror för att hälsa på våra grannar mittemot. De var ett äldre par; Otto och Signe. Mest tyckte vi att de var gamla, men snälla, för de gav oss alltid glass eller karameller.

På sommaren satt de ute på gården i varsin solstol. Det var bland det första man märke om morgonen när man satt och åt frukost. Hur tidigt eller sent det än var så satt de där, tysta tillsammans.

En dag gick jag ut på gården, och jag vet inte vad för sorts dag det var, men en sommardag, då Signe ropade på mig. Hon hade något att ge mig sa hon, och bad mig följa med in i huset.

Inne hos Otto och Signe luktade det precis som hos andra äldre par. Lite tobak och sådant som inte går att sätta fingret på, och det såg ut precis som hos andra äldre människor som hunnit samla på allt möjligt i livet. Uppstoppade djur och barnbarn i rader på öppna spisen.

Jag var ganska säker på att jag skulle få en glass, men jag hade aldrig blivit tillfrågad att följa med inomhus för att få en dubbelnougat. Signe bad mig vänta i köket och innan jag hann reflektera dess mer var hon tillbaka. Hon höll fram ett litet silverskrin i båda händerna. Jag minns att mina ögon fastnade på skrinet väldigt länge och jag tyckte om att se på det. Formen, mönstret, blänket. Hon sa att jag kunde få det.

Sedan den dagen har jag då och då lagt saker som är små nog att få plats inuti kistan. Jag minns en gång då jag karvade sönder en studsboll för att få ut delfinen som fanns inuti, och stoppade den i skrinet. Den finns inte längre där av okänd anledning, men skrinet håller några andra små ting. Var och en av dem med anknytning till ett minne som ilar genom mig likt en elektrisk stöt då jag lyfter upp föremålet.

Jag minns en dag då Johannes Eriksson, byns rötägg, och några av hans vänner äggade Otto och Signes hus. Man sa hans namn sådär som om för och efternamn satt ihop, den där Johanneseriksson. Jag tror att jag skrek åt dem, men det kan vara ett minne förvridet av en stark önskan om att jag vågat göra det. Jag är inte säker.

Jag försöker minnas Otto och Signe, hur deras ansikten såg ut, hur Signes mun formades i ett leende eller vart livet hade dragit linjer i Ottos ögonvrå, men jag ser dem bara som Astrid Lindgrens långhårige syster och Ingvar Oldsberg. Jag måste be pappa om att få se ett fotografi.

Hur som helst så tänkte jag att vi kunde ta en titt i min skattkista:

Alla vet ju att det inte är en riktig skattkista utan diamanter

Min första ring som nu mera fastnar över min lillfingernagel

Nyckeln till min äldsta dagbok. Även om dagboksnycklar passar i alla dagböcker så känns det som om den här bara låser upp något som är mitt.

En amerikansk silverdollar jag fått av pappa. En dag hittade jag den i hans myntsamling och han sa att jag fick behålla den.
Den skulle bli värd mycket pengar en dag, men nu var den bara värd 250 kronor, sa han. Jag tyckte det var mycket pengar.

En tärning jag haft i fickan under större delen av min uppväxt, till och från. Den är bra för att bestämma saker man tycker är svåra.

Mitt första tennarmband. Det passar inte längre. Imagine that.. 

En "guldklimp" jag hittade i gruset på farfars garageuppfart. Jag kunde spendera timmar ensam där ute och leta efter vita, runda stenar.
En dag hittade jag denna. Ibland undrar jag om farfar placerade den där för att jag skulle hitta den.

En av Pippis guldpengar från en skattkista i Vimmerby. Den dagen drack jag även sockerdricka ur sockerdricksträdet.