Min statistik på bloggen är som bortblåst. 140 inälgg och noll sidvyer. Jag minns ju så tydligt alla gånger jag loggat in och sett siffran stiga, för det är faktiskt en del som tittar in här dagligen. Ändå drabbas jag av en uppgiven känsla.
Det är inte bara höstlöven som blåser omkring där ute på gatan, det är alla märkliga tankar och känslor också. De skiftar färg och faller en efter en från sitt fäste, precis som om det bara är meningen att ske också. Helt naturligt.
Kvar står jag och darrar med kala grenar och undrar vad jag ska göra nu? Ska jag sitta här hela vintern, med klorofyllet på insidan, och vänta på att det blir vår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar