Jag ska sitta uppkrupen med mina dubbla täcken i missmatchande påslakan, med mina sjutton kuddar, med mitt hår i ett fågelbo och mina knän uppdragna framför datorn. Jag ska sitta där utan att ens ha hunnit kliva upp för att jag vaknat av mig själv, utan väckarklockan, och bara känt mig som hemma och som om det finns tid till att känna mig som mig för en obestämd stund.
Det är ju såhär det ska kännas...
När jag andas in den friska höstluften som smiter in i den nästan obefintliga glipan i balkongdörren och ögonen inte kliar längre. Det ska kännas som om det är min dag, min tid, mitt rum, mina väggar, mina tankar och min musik som strömmar genom högralarna.
Det är såhär jag vill leva....
Med Mumford & sons nya platta "snurrandes" (vill säga så för det var så fint när det faktiskt fanns en skiva som snurrade fram tonerna) och med blanka måleridukar ståendes mot väggen i hörnet. Jag vill leva i detta lagom dunkla ljus så att man kan välja att dra upp en persienn till eller tända stearinljus.
Jag vill bara ha den tid som är min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar