Kommer du ihåg när det alltid fanns tid?

Vad skriver man när hjärnan kruppar och orden sviker? Abstrakta tankar spökar och även om jag inte är nedstämd så känns det på något sätt som om jag väger flera ton. Vad är det som är så tungt att bära på men som inte tar någon skepnad?
Det brukade vara jag och orden. Typ SÅ tighta, säger jag med långfingret och pekfingret omlott för att visa att det inte brukade finnas någon marginal mellan mig och språket.
Det fanns en tid, all tid innan denna tid faktiskt, då jag kunde känna något och veta vad det innebar. I tanken bildades sammanhängande meningar på löpande band, utan att trassla ihop sig eller blekna.
Och varför är det så lätt att peka på andras känslor? Och andras tankar? Och varför är gräset så nedtrampat och dött där jag står? Här finns bara mossan, men jag undrar om den gror än eller om jag bara missade när den började samlas kring mina fötter.