Marked

Ibland händer det att vardagen tar sitt fasta grepp i kragen på en och man bara liksom slits och slängs med i ett myller av ord man inte egentligen hör och ansikten man inte kommer att komma ihåg. Det händer att jag får tid för mig själv att sitta i soffan, dricka thé och se molnen passera, men dessa gånger har stressen över att stunden snart är förbi tagit över. Innan jag kommit ihåg vem jag är så har vardagens klor gripit tag i mig igen och jag har lydigt följt med.

Detta mönster har satt sina spår på min kropp i form av brännmärken och som stress djupt rotad min själ. Jag har länge i tanken slitits mellan det så kallade "säkra" och "osäkra", men har insett att det för mig inte handlar om  ett behov av trygghet, utan snarare klarsynthet.

Idag sa jag stopp. Med en nyvaken och förvirrad känsla gnuggar jag mina gryniga ögon - jag ser hellre att jag själv styr framåt än att vardagen bestämmer, och jag livnär mig hellre på frihet än trygga rutiner. Så har det alltid varit.

Några kallar det idioti medan andra klappar en på axeln. Jag sa upp mig från mitt jobb idag och det spelar ingen roll om någon förstår sig på det för jag har och kommer alltid att klara mig själv.