I dunklet där jag sover

Det känns konstigt att försöka skriva i den här bloggen. Bilder är okej, men så fort jag ska släppa lös fingrarna över tangenterna på grönbete så är det som om mina tankar färgas annorlunda än förut.

Det är inte nödvändigtvis att jag sörjer den gamla bloggen. Det känns snarare som om jag inte kan skriva som samma person nu. Det är märkligt, som om jag måste skriva efter hur det känns när jag ser på skärmen och ramen till inlägget är vitt istället för marinblått. Det är som om jag kommer fram till helt andra saker nu, och som om jag är en ny version av mig själv, nästan. Det är det skummaste och mest bisarra jag sett mig själv skriva, det här, men det är som om jag tvingats bli någon annan...

...Jag skrattar högt nu.